Flyttlass

Hej igen!

Bloggen har flyttat, jag provar att bo på annan adress.

Den nya är:

metrobloggen.se/blogvobiscum





























Hej igen! Bloggen har flyttat. Vi får se om Metrobloggen är bättre.
Ny adres är:
metrobloggen.se/blogvobiscum

Christopher Polhem

Igår kväll satt vi hos min lätt åldersstigna kusin med fru. Det var återigen dags för tisdagsfika. Denna gång bjöds det på chokladfondue. Smält toblerone, blandad med grädde, som man doppade frukt, bär och godis i. Lägger sig som bomull kring hjärtat. Tisdagsfikan är ett ruskigt trevligt fenomen. Vad många inte vet är att tisdagsfikan uppfanns av Christopher Polhem. Man tisdagsfikade på Uppsala universitet redan i slutet av 1680-talet när Chrille gick i skola där och spred denna sed. Det kan hända att tisdagsfikan från början är en gammal tysk högtid. Chrilles pappa var tysk från början men inflyttad till Gotland. Eller är seden gott-länsk? Hörs kanske på namnet.

Hade Polhem levt i modern tid hade han troligtvis fått Nobelpriset i medicin för denna livskvalitéhöjande gärning. Kunde Alexander Fleming få nobelpris för att han kom på att vi borde äta mögel ibland borde rimligtvis Polhem få två pris. Medicin- och fredspriset. Hade Hitler invaderat Ryssland om han och Stalin åt kakor tillsammans varje tisdag? Hade inte Djurgårdens och Hammarbys fotbollshuliganer kommit bättre överrens om dom haft schemalagda fikastunder tillsammans i tv-soffan? Om dom fikat tillsammans på tisdagar i Seinfeld, hade inte Costanza varit lite jämnare i humöret? Detta är frågor vi aldrig får svar på.

Hursomhelst är det väldigt trevligt att fika hemma hos en av mina lite äldre släktingar en gång i veckan. Gamla människor blir alltid glada när man besöker dom. Två muggar kaffe och sötsaker i trevligt sällskap piggar upp en tisdagkväll. Jag kan rekommendera det.

Glesbygd

Dagens topic är håravfall. Manligt håravfall. Jag har idag inte mindre hår än jag hade när jag var arton. För mig är det inte en fråga om kvantitet utan snarare en fråga om geografi. Vissa regioner blomstrar och har på senare år fått ett enormt uppsving. För andra regioner, i den så kallade gamla världen, går det lite sämre. Högst upp i Norrland är det snart glesare än de bakersta bänkraderna på en John Farnham spelning 2009. Jag lider inte av detta, jag har aldrig varit fåfäng. Roligt är det däremot med andra som drabbats av samma öde och inte hanterar det lika väl. Jag pratar om männen man ibland ser när man råkar besöka deras typiska jaktmarker. Ett bra exempel är Hästveda marknad eller på valfri bilskrot. Där finns dom. Männen. Männen som kammat näshåren upp över huvudet, öronhåren ett varv runt flinten och rygghåren rakt uppåt och framåt. Helst ska det hela hållas på plats med brylcreme, tejp och strykjärn. Detta är alltid en fröjd för ögat. Särskilt när det blåser. Finns det en underbarare syn än en combover som reser sig i vinden likt en sufflett? Det är nästan poetiskt, snudd på Nils Ferlinskt. Jag ska aldrig börja köra uppcabbat, även om jag uppskattar fenomenet hos andra. Visst är det vackert, men det är inget för mig. Nästa gång ni ser en dylik hanne, stanna upp och njut. Se dom inte direkt i ögonen, det kan verka provokativt. Låt dom helst inte upptäcka att ni stirrar, men stirra det tycker jag att ni ska göra. Vad ni än gör, ge inte innehavaren av en låtsaslugg komplimanger för genidraget att kamma håret på axlarna uppåt i en negativ mittbena. Dom är ofta känsliga både för samtal om, och beröring av hårmanen. Det bästa är att köpa en Kvällsposten, klippa två hål i tidningen till ögonen och ställa sig i ett hörn på Husvagnsmässan i Jönköping. Blir du upptäckt, visa ingen rädsla för detta får enbart Virvelhåret att attackera. Det bästa du kan göra är att stå helt stilla och undvika ögonkontakt. Hjälper inte detta bör du istället spela död.

Om din tanke skulle vara att själv komma igång med en combover för att få den lite mer världsvana looken har jag ett par tips. Tyvärr kan du inte diskutera detta med någon av dina nya förebilder då detta slutar med handgemäng. Köp istället lut och schamponera in toppen av huvudet med detta. Därefter går du till den lokala hälsokostbutiken och köper öljästtabletter. Dessa tabletter innehåller mycket B-vitamin som stimulerar hårväxten. Nu väljer du antingen höger eller vänster sida för utväxt. Den andra ska tuktas och hållas efter. Efter några månader har du nu själv långa hårtestar som smugit sig över din nyvunna flint. I början när dom är kortare och inte väger så mycket kan det vara svårt att få dom att hålla sig på plats även med brylcreme. Testa då häftpistol.

För att återvinna ämnets allvar skulle jag villa ställa ett par frågor. Hur tänker dessa gubbar? Vem tror dom att dom lurar? Är det värt allt arbete med kammen och all oro för vad som hänt sen sist man såg en spegel? Vad är det för elaka människor i deras omgivning som inte säger till dom hur dom ser ut? Dom ser ju ut som kinesiska nakenhundar som inte blivit tvättade av husse och matte på x antal månader. Hur ser deras kudde ut? Vill du veta, köp ett paket bacon och strö ut på din kudde en härlig sommardag.

Det borde finnas en superhjälte som heter Saxmannen. Han skulle smyga upp på dom bakifrån och göra processen kort med deras fejkade lugg. Gissa vilken sorts moppe han skulle kört?

Tatueringar

Jag går ut benhårt med två inlägg samma kväll. Detta eftersom första inlägget egentligen inte handlade om något väsentligt utan mest var ett sätt att kasta mig ut i bloggvärlden.

Ämnet för detta inlägg är tatueringar.
Varför?
Jag vill tatuera mig. Jag har en del utsökta och smakfulla tatueringar från min ungdom på mina armar. Värt att nämnas är min vänsterarm som pryds av en blandrashund i profil som helt sonika satt sig i rosenrabatten för att avnjuta en bit blåmögelost.Troligtvis en lagom bit Bleue de Bresse som han norpat i mattes kök när alla tittade på Lets Dance. Dessa mästerverk på mina armar borde egentligen bevaras åt eftervärlden. Det vet jag om. Men jag känner ändå ett behov av att lura kommande generationer på denna grannlåt. Den Preussiska Osthunden, som är mejerivärldens motsvarighet till en fågelhund, ska tatueras över helt. Det är ett problem att vovven är hyffsat mörk men det största problemet är rosen som är rödare än Lars Ohlys tomteluva. Tydligen fungerar det bara att tatuera över rött med svart. Får kanske ha åttans biljardboll på armen? Eller en solförmörkelse? Har haft en idé med en eftertänksam grotesk, sittande på en tron. Lite grann som figurerna på Notre-Dame de Paris. Jag hoppas den är genomförbar för jag har för tillfället inte fler idéer och jag har funderat en del på detta det senaste året. Känns alltid lika nesligt att visa upp Osthunden på sommaren, tänkte att jag skulle slippa det denna sommar.
På högerarmen har jag en siluett av ett skepp. Detta kan jag tänka mig att behålla men det behöver fräschas upp efter femton år. Eventuellt ska det byggas ut med lite vågor på armen då jag inte längre har möjligheten att ha vågor i håret.
Ett annat problem är tatuerarna. Vem är duktig? Jag har redan varit hos den andra sorten. Ska jag ratta över och göra om skiten måste det bli bra. Det ska helst inte se ut som om en bläckfisk nöset mig på armen. Dessutom tycker jag det är tråkigt med väntetider. Jag har t om problem med att köa i kassan på Obs. Och där är ändå sällan längre köer. En tatuerare som är lite poppis har ledigt kö på dryga halvåret. Prova att stå i kö på Obs ett halvår så förstår ni hur det känns. Går man sedan till en annan tatuerare och han/hon inte har kö blir man nervös för det. Är det bara jag som är dum nog att gå till honom/henne? Kommer det att se ut som om jag somnade på lekis strax efter att fröken delade ut spritpennor? Till sist har vi det här med priset. En normalstor tatuering, gjord av en nykter tatuerare i studio, kostar som en kustnära sommarstuga. Tatuerarna har t om högre timlön än en tandläkare. Lite grann samma fenomen på bägge salongerna. Den riktiga smärtan kommer först när man ska betala. Då sitter man där och bölar.
Vi får se hur det går. Jag har ju haft andra planer som runnit ut i sanden.

Kråkjakt

Helt utan skrivkramp ger jag mig på det första inlägget. Första ämnet är meningen med denna blogg. Vem är den till för? För mig, för att jag ska kunna skriva av mig, få utlopp för ev. aggressioner eller få smörja mitt ego? För dig som läsare? Finns du? Vem kommer att läsa en ointressant blogg skriven av en helt vanlig människa? Är mitt liv intressantare än ditt? Är det därför du läser om mitt istället för att leva ditt? Är jag tragisk som tror att någon kommer att läsa detta? Är du tragisk som läser detta istället för att göra något vettigt med ditt liv? Är bloggandet ett kontraproduktivt fenomen som bara äter tid för både skribent och läsare? Borde jag sluta skriva och du sluta läsa?
Nu när vi har kommit fram till att jag inte borde skriva och att du inte borde läsa kan vi gå över till bloggens innehåll, dess essens.
Med essens menar jag tingets kärna, det avgörande nödvändiga. Trodde du att jag menade ett flytande koncentrat, som till exempel kan användas för parfymtillverkning eller smaktillsats ber jag dig ödmjukast att sluta läsa denna blogg. Kan iofs vara förmätet att be folk sluta läsa redan i första inlägget. Så många läsare har jag väl inte så att jag har råd att sålla?
Nu släpper jag detta för att istället prata om mötande trafik.
Varför?
Jag tycker att det är väldigt tråkigt att köra bil. Köra längre sträckor är ännu tråkigare. Roa er gärna med att titta på föraren i mötande bil. Är han ensam är chansen gissningsvis 35% att han har ett finger i näsan. Är det något i förarmiljön som utlöser en gigantisk tillväxt av kråkor? Är man osynlig i sin fina bil? Hur är man skapad om man kan hålla "tio i två" på ratten samtidigt som man rensar bihålorna med höger pekfinger? Ger dom egentligen mig långfingret och jag ser fel?
Hur stora händer har gubbarna man ser som kör lillfingervarianten istället? Eller har dom trängre näsborrar? Eller dom behövde bara omväxling?
Till sist den stora frågan: Var tar kråkorna vägen? Är bilmattan full av stalagmiter eller dom vevar ner rutan och skjuter kråka på gångtrafikanter? Finns det några som ser detta som medhavd lunch?
Mucofagi är en medicinsk term för att konsumera snor. Det är i allmänhet ett socialt oaccepterat beteende, som dock inte är helt ovanligt bland mindre barn. Det är ovanligt bland vuxna men det finns absolut. Undertecknad har själv varit vittne till denna styggelse, dock ej i samband med bilkörning.
Nu väljer jag att återgå till ämnet då mucofagi är direkt äckligt.
Hör verkligen bilkörning och näsfiolspelande ihop?
Varför pratas det så mycket om att man inte bör prata i sin mobiltelefon i bilen, samtidigt som näsfågelskådning totalt ignoreras? Hur många olyckor har vi varje år för att förare har varit upptagna med att få ut en trilsk snorbuse? Borde någon uppfinna headsetets motsvarighet så att näsgrävarna kan känna sig lite mer som trendmedvetna prylbögar samtidigt som trafiksäkerheten ökar?
Följande är hämtat från Vägverkets hemsida:
Mobiltelefoner i trafiken
Idag har nästan alla med sig en mobiltelefon när de kör bil. Men att prata i mobiltelefon samtidigt som du kör bil är inte att rekommendera. När du pratar i telefon är du nämligen inte lika koncentrerad på trafiken, och det ökar risken för att du råkar ut för en olycka.
Här är några enkla råd för hur du kan minska riskerna med att använda mobiltelefon i trafiken.
1 Undvik att prata i mobilen när du kör.
2 Använd mobilsvar eller be en medpassagerare att ringa eller svara.
3 När du måste ringa - stanna på ett säkert ställe.
4 Om du måste prata när du kör - håll samtalet kort och be att få ringa upp senare.
5 Var medveten om att handsfree inte minskar olycksrisken.
6 Ha telefonen lättillgänglig - inte i fickan, väskan eller jackan.
Fritt översatt till kråkjakt kan dessa råd bli:
1 Undvik att gräva i näsan när du kör.
2 Använd tvättklämma till näsan eller be en medpassagerare att rota.
3 När du måste krafsa näsa - stanna på ett säkert ställe.
4 Om du måste gå på upptäcksfärd i snoken när du kör - håll jakten kort och fortsätt senare.
5 Var medveten om att handsfree inte finns ännu.
6 Ha pekfingret lättillgängligt - inte i fickan, väskan eller jackan.
Var tacksamma för dessa råd och kom ihåg var ni läste dom först.